roockpoet

Min vän Tim jobbar på restaurang TGI Fridays i Kungsträdgården i Stockholm. För några månader sen fick han ett telefonsamtal ifrån restaurangen när han var ledig. Nämligen var det så att ingen mindre än James Hetfield, sångare och gitarrist i Metallica just klivit in i lokalen. Metallica är Tims allra största idoler och har så varit i många år. Han satte ilfart emot restaurangen. Skrek åt busschauffören att (direkt citat) "Skynda sig, för helvete!"

Han kryssade över hårt trafikerade gator och sprang emot rött i världrekordtempo. Han skulle, med livet som insats, hinna till Fridays i tid för att träffa barndomsidolen.

Väl inne i restaurangen svepte han blicken över rummet som en surikat. Han såg att James just fått bord, men inte hunnit beställa mat. Han tog penna, papper och mod till sig. Svalde den sista skälvande stoltheten han hade kvar i sin sorgliga person och stegade fram.

Tim Wallbom: Excuse me! Can you sign an autograph, please?
James Hetfield, Tim Wallboms barndomsidol (mäkta irriterad, då han blivit störd i sitt restaurangbesök, med menande blick och bestämt tonfall): Not right now.

En annan vän jag har är Hanna. Hon var i Stockholm för att hälsa på en god vän. Hanna och hennes vän hade begett sig till en videobutik på Södermalm. Dom stod och fingrade på dvd-ryggarna och letade efter något att fördriva kvällen med. In i videobutiken kommer Lars Winnerbäck. Hanna och hennes vän tittade på varandra, och bekräftade på så sätt i all stillhet att dom båda såg vem det var som just kom in.

Det Hanna sedan drabbades av var inget hjärnsläpp. Att kalla det hjärnsläpp, vore att förminska situationen till något alldagligt och småroligt. Det Hanna gjorde var inte småroligt. Det Hanna gjorde var...eh...Det Hanna gjorde...alltså...äh!

Hanna (med Kungliga Dramaten -styrka i rösten, ca fyra meter ifrån LW): Jag måste smsa Eddie! Han vet att jag hatar Lars Winnerbäck!

Inte "Eddie älskar Winnerbäck, måste smsa honom"
Inte "Hej, kan jag ta en bild och mmsa min vän Eddie, han älskar din musik."

Nej, nej!

"Jag måste smsa Eddie! Han vet att jag hatar Lars Winnerbäck!"

HATAR!

Han. Vet. Att. Jag. HATAR. Lars Winnerbäck!

HATAR!

Haha! Ja jävlar, ja...

Det är långa dagar nu. En vecka och fem dagar kvar till semester. Jag längtar till inspelning i en villa på landet. Jag drivs framåt av tankar på promenader med släpande steg bland vackra tegelhus i Köpenhamn och kaffe och öl -frukostar.

Jag längtar till terminstarten på Liljeholmen i augusti. Jag längtar efter att lägga Örebro bakom mig.

Jag pratade om Örebro med en god vän härom dagen. Han är hemma från Uppsala över sommarlovet. Vi kom fram till att det, kort och gott är en skitstad. I Örebro är ingenting genuint. Bara butikskedjor och sportbarer som, om man åkte till säg Skövde, skulle se exakt likadana ut. Man flyttar inte till Örebro för att komma någonstans. Staden andas inga drömmar.

Jag känner mig helt enkelt felplacerad. Jag kräver inte att alla mina drömmar ska uppfyllas. Jag vill bara spendera mina dagar där man inte behöver ursäkta sig för att man har drömmar. Vare sig det är över en helvetiskt kall öl på Café Castro i Köpenhamn eller i studion på en folkhögskola.

En sval sommarnatt, på en cykel på väg hem över stan. En tisdag i Januaris snålblåst, med händerna i fickorna och böjt huvud. I fikarummet. I replokalen. I vardagsrummet. På fotbollarenan.

Överallt bär vi med oss vårat svenska vemod. Var kommer det ifrån? Vad är det som när vår patetiska ängslighet? Vart är det jag längtar, när jag uppgivet trånar med blicken rakt ut i ingenting?

Det är sent. Krogarna har stängt. Den slitna klyschan om att staden sover känns lika overklig som den är verklig. Dom tysta timmarnas klocka slår. Timmarna som inte är. Rummet är mörkt, och med dataskärmens sken i ansiktet ser jag knappt någonting utanför rutan.

Här när jag mitt vemod. Var du föder dina demoner vet jag ingenting om. Men att dom finns, det vågar jag satsa liv och lem på.

Vi har nästan börjat värna om vårt svenska vemod. Det ord jag närmast förknippar folksjälen med är melankoli. Vi älskar vår ständiga sorg, somliga mer än andra. Vi håller hårt i apan på axeln, kanske för att vi är så förfärligt rädda att känna oss ensamma.

Vi har k-märkt våran uppgivenhet, och gestaltat den i filmer, sånger och dikter. Och visst är det vackert. Känslan av att vara förstådd. Känslan av att bli sedd. Den svenska vemodskulturen uppmärksammar vårat innersta och berättar för oss att vi finns. Att det går alldeles utmärkt att känna smärta, av ingen anledning alls.

Även om antalet inte är stort (knappt tvåsiffrigt), finns ni som efterlyst nytt blogginlägg. Och ja, här är jag nu.

Med datorn i knät, sittandes med benen rakt ut på en madrass på golvet i ett kalt rum. På golvet står en cd-spelare, ur den ljuder Lars Winnerbäcks "Se dig om"

Med domedagsallvar vänder jag blicken emot det lilla jag ser utav grönskan utanför fönstret. En flaggstång och några trädtoppar. Ett annat fönster är öppet, men det är inte kallt. Värmen och luften påminner mig om Kroatien. Dom ljumna nätterna i Vrsar och Tomaslaws Bistro bredvid kyrkan högst upp i byn, som var byggd på en kulle. Jag tänker mig tillbaka dit, där jag satt. Vindarna slog ifrån väst, och tog med sig dofterna från Italien. Kyrkan lystes upp i brandgult. Tomaslaw bryggde kaffe och drömde sig bort ifrån byn, medans jag drack det och ville stanna för evigt. Varenda gata var en labyrint. Varenda människa var en gåta.

Minnena från Kroatien försvinner. Känslan är oförklarligt borta. Är ett minne verkligen ett minne, om man bara vet att man har varit där? Om det inte vibrerar någonstans i känslospektrat, som om vi bara sett bilderna och fått det återberättat. Vad ska vi då med minnen till? Är det bara tomt prat och skryt med allt?  

Jag drar en blick igenom rummet. Chipspåsar, en gitarr, en tavla på Bob Dylan, en till gitarr. Trots att rummet tycks nästan tomt, ser jag bara hinder. Verkningslöst material. En soffa som aldrig använts. Ett bord som blivit avlastningsplats.

Börjar markera dom saker som ska slängas mentalt, inför höstens flytt till. Värderar alla prylar. Värderar minnena.
Bob Dylan-tavlan skall sparas. Den köptes i Norrköping, en mycket härlig dag. Degerfors IF -tröjan på väggen får överleva. Den fick jag av Anders Sulisalo, högerback i DIF på den tiden, efter slutsignalen i kvalmatchen till Superettan som DIF vann och jag var euforiskt lycklig. Chipspåsarna slängs.

Funderar kring Anders & Måns tankar kring smuts. Varför är en tom chipspåse smuts, och inte en svettig bit tyg? Minnet kopplat till tröjan är förvisso fint. Men jag minns ju kvällen jag och Johanna tittade på film och innehållet i en utav chipspåsarna. Varken tröjan eller chipspåsen fyller längre sin ursprungliga funktion. Märkligt.

Plötsligt uppvaknande ur högtravande funderingar. Lars Winnerbäck har nu hunnit fram till låten "Stackars"
Den inledande texten fattar tag i mina axlar och ruskar mig fram och tillbaka, ut ur huvudet och tillbaka till verkligheten.

"Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
Han sitter tyst bland gammalt skrot
kan inte se för allt sot
att ingen sitter mitt emot"

Jag tänker att det är bäst att sluta upp med funderingarna här, för min egen psykiska hälsas skull. Den där DIF-matchen får jag aldrig se igen, men jag har tröjan kvar. Chipspåsarna slänger jag, trots allt, med ett löfte om att skaffa större minnen med Johanna än dom som kan fästas vid en chipspåse.

(Att med enorm handlingskraft kunna skriva ett så pass långt inlägg om absolut ingenting, måste vara värt någonting. Det tar jag med mig i livet.)

God natt, kära vänner.

Er tillgivne
Eddie Lövholm Eriksson

Jag och Jakob spelade in den nya låten "Jag vet" på prov idag. Jag på gitarr och sång, Jakob på dragspel. Finns för lyssning här.

Jag har suttit här i nåra timmars ängslig längtan
Det här rummet andas ingenting
Jag sorterar mina tankar mina syften och mål
Som förbereds för arkivering

Jag vet att jag är impulsiv och otillräcklig
och saknar någon riktig koll
Jag har nog med mig själv att ta hand om just nu
som om inget annat spelar roll

Jag vet att jag har värdesatt på lösa grunder
och fastnat där för länge sen
Men när ett sammanbrott är ett nederlag bort
är det svårt att ta ett kliv igen

När hjulspåren är djupa når man aldrig framåt
Jag värmer mig med skakig hand
Jag har räknat alla ord som jag borde ha sagt
Och ritat kartor över osett land

Jag har förutsatt att livet har en enkel lösning
En vacker liten dag i sänder
Jag är fri att drömma stort om det frihet jag vill ha
men binder mina egna händer

Jag kan öppna mina fönster och dra undan täcket
och glömma det som drar och tär
Imorse kom en fågel med en sydlig vind
Och löftet om en bättre värld

Jag hör svarta torsdan driva över stad och land
Vi glömmer allt som ord betytt
Vargarna har hälsat mig med öppen hand
Och vittring på en ny rekryt

Gatorna här utanför blir varma snart
och allting börjar om igen
Mönstret blir rätt tydligt nu för varje år
som löften från en dålig vän

Favoritgodis: Syrliga melonklyftor. Vet inte vad dom heter.

Coolaste stad du har besökt: Venedig

Action eller Skräck? Skräck

Vill bli när du var liten: Astronaut

När fick du din första kyss: Lekis. Vad gammal är man då? 6? 7?

Hur var du i mellanstadiet/högstadiet? Mellanstadiet - tyst och blyg. Syntes knappt. Högstadiet - störig och jävlig. Syntes överallt.

Dagens roligaste händelse: Dagen har bara börjat. Har egentligen inte hänt nånting.

Dagens tråkigaste händelse: Vet inte. Glömde min frukostmacka hemma... ?

Dagens humör: Plus minus noll.

Vilka tv-program följer du? Har ingen TV.

Vad gillar du mest med dig själv? Min analytiska förmåga.

Vad gillar du minst? Min oförmåga att hålla käft dom gånger jag kanske borde.

Vad är det roligaste du vet? Sjunga och spela musik.

Har du något motto? Egentligen inte.

Hemlig hobby? Jag jonglerar gärna.

Något vi inte vet om dig? När jag var 14 år var jag med i MUF.

Vad ångrar du? Att jag var med i MUF

Vad önskar du? Lugn och ro. Låter tråkigt, men hey! Hur ofta känner man lugn och ro? På riktigt, liksom!

Vad gör du helst en vardag? Så lite som möjligt
Vad gör du helst en lördagskväll? Spelning. Och så kanske nån liten öl på det.

Vad har du mest av i din garderob? Kläder.

Drömjobb? Välbetald (eller i alla fall så att jag klarar mig) Singer/Songwriter. Mest av allt skrotar jag omkring i min tvåa, nånstans kring Mariatorget. Klinkar lite gitarr, plitar text. Jag spelar in skivor, spelar mycket ute och folk gillar det.

Det är måndagen den fjärde maj 2009 och långhelgen är över. Jag och några miljoner människor sitter just nu och hatar våra jobb.

Jag har pausat arbetet ett litet slag. Tar en minut för mig själv vid fönstret, och ser fyra män kring 40 år sitta under en nyblommad ek. Det syns på dom att dom hittills levt ett ganska destruktivt liv. Kassen från systembolaget ligger i gräset, och männen har just korkat upp dagens första starköl.

Jag avundas absolut inte männen. Jag vill inte känna suget efter en snabb 7,2:a direkt på morgonen. Men just nu, när långhelgen är över och tillvarons jävlighet är som intensivast, vore det gôtt att byta liv med männen under eken. Dom kunde få sitta här och dona, och jag kunde få sitta under en ek med en liten öl och fundera över det här med livet.

Men ja, bara nån timme kanske.

Ibland blir man frestad att ta den enkla vägen ut. Att vika sig inför konventioner och nöja sig med vad man får.
Dom visar dig praktexempel på människor som blundat och svalt sig genom livet. Människor som skor sig på att tiga. Som blundar tills lönebeskedet kommer.

Du förväntas inte förbättra din och andras tillvaro - tvärtom. Dom vill att du gör det du ska, och glömma hur man gör när man höjer rösten. Helst gratis. Givetvis ger dom dig det som ser bra ut på papper, utan att mena ett enda ord.

Idag blev jag frestad att ta den enkla vägen. Att överge mina övertygelser. Att blunda så hårt jag kan, och sparka så hårt jag förmår. Jag darrar fortfarande av skräck. Jag följer mina övertygelsers väg. Försök inte lura in mig i era luftslott.

People will know when they see this show
The kind of guy I am
They'll recognize just what I stand for
And what I just can't stand
They'll perceive what I believe in
and what I know is true
They'll recognize I'm a one-man guy
Always was, through & through