roockpoet

I fredags firade företaget där jag jobbar 20 år i branchen. Vi hade hyrt in oss på Gustavsviks badhus där vi åt middag och sen fick bada gratis. Efter två öl och en god middag var jag på väg emot omklädningsrummet för att byta om till badisar, när jag mötte VD-Håkan.

Jag: Du, Håkan!
VD-Håkan: Ja?
Jag: Det är nog bra att vi går och badar nu.
VD-Håkan: Ja, det blir väl roligt?
Jag: Ja. Och nyttigt!
VD-Håkan: Hur menar du?
Jag: Jo, alltså, varannan vatten ska ju vara bra, har jag hört! Hah!

Det blev tyst i en kortare evighet. Sen gick vi åt olika håll, jag och VD-Håkan

Det är inte dagarna då jag ställs till svars, då ytterligheterna slår över och livet når en brytpunkt som jag är livrädd för.

Det är inte dagarna som påminner mig om att livet inte är oändligt.

Dagarna som skrämmer mig, är dagarna då livet känns oändligt. Dagarna som inte är. Som aldrig blir ihågkomna. Med väder jag aldrig minns. Steg som tagits förut, och kommer att tas igen. Dagar som smyger mig förbi. Tjugofyra timmar i ett liv förbrukade, för att aldrig mera finnas.

Dagar med blicken fäst vid en annan horisont. Med andra mål. Dagar som står i vägen. Tjugofyra timmar måste gå, för att ta mig lite närmre horisonten. Efter dessa tjugofyra timmar till. Och tjugofyra timmar åter igen. Varje dag lite närmre horisonten. Varje dag en olidlig väntan med spänd blick. Horisonten är blott en liten, liten prick.

Men den finns där. Äntligen.

Och så har vi söndagarna när klockan tickar som oundviklighet. 24 timmar, 20 timmar, 15 timmar kvar. Dagarna vi ställer oss frågan varför. Dagarna vi vädjar till gudarna om ett endaste skäl att fortsätta.

Nonsens, du är ju bara arg över att din "Elliot" blir påsatt av en annan, man vill ju alltid ha det man inte kan få - eller hur, J.D?

Nahnhanannaaaaaah!

- Jag jobbar som läkare, men extraknäcker som kiropraktor.

HAH! Fy SATAN vad bra! HAHA!

Åker till Prag imorn. Känns gött att kunna säga, faktiskt.

Hej för nu.

I sommras var jag på konsert med min vän Tim Wallbom. Jag kikar runt på youtube och hittar Mareld, en av mina favoritlåtar med Lars Winnerbäck, ifrån turnén vi besökte.

Jag kanske är lite tjatig angående Winnerbäck, men känner ni inte? Fiolerna och dragspelet? Texten? Ja? Nej?

Vilket som! Den här texten handlar egentligen inte om Lars Winnerbäck. Jag tänker mer på Tim.
Wallbom, alltså. Min vän.
Tim är en väldigt speciell vän. Ibland på fyllan och ibland på nyktern faktiskt, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fattar ni? Vi lirar samma spel. Påstår inte att vi är några som helst helgon, i alla lägen. Inser våra fel och brister. Men viljan att vara goda människor finns där. Vi tänker att det måste ju ändå count for something. Ni fattar? Vi är väldigt lika på det planet, och det brukar man väl lite lättvindigt kunna kalla jävligt soft.

Den här texten leder ingen som helst stans, över huvud taget. Det finns ingenting i slutet av den som knyter ihop säcken. Det skulle väl vara det då, att det kan kännas tryggt (eller ja, soft) med en vän som Tim. Som förstår en. Som inte ställer onödiga frågor eller dräpande kommentarer. Som inte leker Allan Ballan eller sätter prestige i att käka vuxen-piller i onödan.

Och är det inte lite det Mareld handlar om, ändå?

Sen en tid tillbaka har jag funderat en hel del kring det svenska vemodet. Jag lyssnade i juli månad till en sommarpratare i P3 som jämförde vemodet och melankolin med en fuktig gymnastikpåse över axeln, som man bär på väg hem igenom livet.

Jag kan känna igen mig i det han sa. Det handlar om en slags vilsenhet och ett stort mått av hemlängtan. Vilsenheten bottnar sig många gånger i att man inte vet var det hem man så hopplöst längtar till ligger. Det är en alltför abstrakt känsla för att tillfredställa.

Jag är ett så kallat skilsmässobarn. Min uppväxt var kantad av varannan vecka. Min familj har aldrig varit splittrad på grund av detta - tvärtom - men jag tror ändå att det är därifrån mitt vemod kommer. Jag är en känslomänniska som snabbt fäster mig vid en viss person eller grupp. Jag kan ha separationsångest efter en tvåtimmars bilfärd med en god vän, eller en musikinspelning som sträckt sig från morgon till eftermiddag. Med dom förutsättningarna är det svårt att anpassa sig till varannan vecka.

Skiftet mellan mammas radhus och pappas lägenhet (eller tvärtom) skedde alltid på söndagar. Varje söndag fick jag vinka hej då till antingen mamma eller pappa. Varje söndag hade jag gråtklump i halsen. Varje söndag bytte jag ett pojkrum mot ett annat. Varje söndag bytte jag utsikt ifrån köksfönstret, och varje måndag bytte jag väg till och från skolan.

För mig gör sig det svenska vemodet påmind på söndagarna. En sysslolös söndag kan jag vanka av och ann i min lägenhet. Promenera från ett fönster till ett annat. Stirra tomt ut mot gatan. Tänka på ingenting. Längta till ingenting. Längta hem. Ett hem som inte finns. Alltid längta någon annanstans. Det är ju vad jag lärt mig att göra på söndagar.

Jag vet inte om jag vill se melankolin och vemodet som en fuktig gymnastikpåse över min axel. Mitt vemod är en sliten gitarr med sprucken resonanslåda. Strängarna är gamla och rostiga, och ljudet är metaliskt och strävt. Sångerna som är skriva med gitarren är längtande. Obestämda texter, varken sorgsna eller lyckliga. Sånger om det svenska vemodet. Om skilsmässobarn och grusträningar. Elljusspår och föräldramöten. Varannan vecka ny väg till skolan.

Varannan vecka ny väg hem.

Som många av er kanske vet, har jag länge brottats med sorgearbete efter en separation. Det där lät väl lite väl (hehe!) sorgligt, men ja, ni fattar i alla fall. Det är bakgrundshistorien, rekordkort.

Ikväll, däremot, har jag känt mig riktigt glad. Så där genuint tillfreds som man känna sig. En ganska sällsynt känsla, trots allt. Jag har träffat vänner från förr, vilka jag inte sett på ett tag. Vi har spelat spel, umgåts och, ja... trivts. Bra så.

När jag kom hem alldeles nyss slog jag mig ned här framför datorn och slog på en live-dvd med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Som ett led i det här med att ha det trivsamt, skulle man kunna säga. Jag gillar ju Lars Winnerbäck.

Efter några minuters slösurfande hajade jag till i min fotölj. Jag började tänka på det här med separationen och hörde vilken låt som spelades på teven. Elegi. Jo jag tackar, ja! Jag trycker bort låten. Nästa låt? Om du lämnade mig nu. Någon måste skoja med mig, tänker jag. Gud? Budha?

För en milisekund tillåter jag mig själv att vara ledsen. Jag börjar tänka på allt som gick fel och känner den där saknaden i magen.

Sen skiter jag i det. Tänker "Ne-he-he-he-ej! Inte idag!"

Och så mår jag så där bra igen. Och lyssnar färdigt på låtarna. För dom är ju riktigt fina. Låtarna, alltså.

Närhelst jag träffar på en riktigt söt människa jag inte känner, en väns vän eller så, blir jag numera alldeles fnissig. Jag blir helt nipprig av någon med oerhört söta kinder eller ögon jag inte kan sluta titta på.

Jag kommer helt ur fas. Jag börjar väl inte fnissa rakt ut, men ni fattar va? Mina skämt blir tafatta och jag börjar ställa slentrianfrågor och kommer med slentriansvar. "Vad pluggade du sa du? Jahaaa, vad spännande!"
Lära-känna-fasen blir smärtsam och min sociala lägstanivå sjunker något helt otroligt. Jag blir en ganska trist människa.

Efteråt börjar jag ofta fundera över vilken tråkig människa jag måste framstå som i deras ögon. Och det är ju också urtrist. Eller hur?

Hur är det man säger? Osoft?