roockpoet

Som många av er kanske vet, har jag länge brottats med sorgearbete efter en separation. Det där lät väl lite väl (hehe!) sorgligt, men ja, ni fattar i alla fall. Det är bakgrundshistorien, rekordkort.

Ikväll, däremot, har jag känt mig riktigt glad. Så där genuint tillfreds som man känna sig. En ganska sällsynt känsla, trots allt. Jag har träffat vänner från förr, vilka jag inte sett på ett tag. Vi har spelat spel, umgåts och, ja... trivts. Bra så.

När jag kom hem alldeles nyss slog jag mig ned här framför datorn och slog på en live-dvd med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Som ett led i det här med att ha det trivsamt, skulle man kunna säga. Jag gillar ju Lars Winnerbäck.

Efter några minuters slösurfande hajade jag till i min fotölj. Jag började tänka på det här med separationen och hörde vilken låt som spelades på teven. Elegi. Jo jag tackar, ja! Jag trycker bort låten. Nästa låt? Om du lämnade mig nu. Någon måste skoja med mig, tänker jag. Gud? Budha?

För en milisekund tillåter jag mig själv att vara ledsen. Jag börjar tänka på allt som gick fel och känner den där saknaden i magen.

Sen skiter jag i det. Tänker "Ne-he-he-he-ej! Inte idag!"

Och så mår jag så där bra igen. Och lyssnar färdigt på låtarna. För dom är ju riktigt fina. Låtarna, alltså.