En dag bland alla andra
Det är inte dagarna då jag ställs till svars, då ytterligheterna slår över och livet når en brytpunkt som jag är livrädd för.
Det är inte dagarna som påminner mig om att livet inte är oändligt.
Dagarna som skrämmer mig, är dagarna då livet känns oändligt. Dagarna som inte är. Som aldrig blir ihågkomna. Med väder jag aldrig minns. Steg som tagits förut, och kommer att tas igen. Dagar som smyger mig förbi. Tjugofyra timmar i ett liv förbrukade, för att aldrig mera finnas.
Dagar med blicken fäst vid en annan horisont. Med andra mål. Dagar som står i vägen. Tjugofyra timmar måste gå, för att ta mig lite närmre horisonten. Efter dessa tjugofyra timmar till. Och tjugofyra timmar åter igen. Varje dag lite närmre horisonten. Varje dag en olidlig väntan med spänd blick. Horisonten är blott en liten, liten prick.
Men den finns där. Äntligen.
