roockpoet

I sommras var jag på konsert med min vän Tim Wallbom. Jag kikar runt på youtube och hittar Mareld, en av mina favoritlåtar med Lars Winnerbäck, ifrån turnén vi besökte.

Jag kanske är lite tjatig angående Winnerbäck, men känner ni inte? Fiolerna och dragspelet? Texten? Ja? Nej?

Vilket som! Den här texten handlar egentligen inte om Lars Winnerbäck. Jag tänker mer på Tim.
Wallbom, alltså. Min vän.
Tim är en väldigt speciell vän. Ibland på fyllan och ibland på nyktern faktiskt, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fattar ni? Vi lirar samma spel. Påstår inte att vi är några som helst helgon, i alla lägen. Inser våra fel och brister. Men viljan att vara goda människor finns där. Vi tänker att det måste ju ändå count for something. Ni fattar? Vi är väldigt lika på det planet, och det brukar man väl lite lättvindigt kunna kalla jävligt soft.

Den här texten leder ingen som helst stans, över huvud taget. Det finns ingenting i slutet av den som knyter ihop säcken. Det skulle väl vara det då, att det kan kännas tryggt (eller ja, soft) med en vän som Tim. Som förstår en. Som inte ställer onödiga frågor eller dräpande kommentarer. Som inte leker Allan Ballan eller sätter prestige i att käka vuxen-piller i onödan.

Och är det inte lite det Mareld handlar om, ändå?