roockpoet

Och så kom den igen. En längtande ängslighet. Den första september kommer som ett hammarslag i huvudet. Som ett obehagligt allvar, sjunger Lars Winnerbäck. Dagarna börjar flyta samman. Ord ekar som tomhet i huvudet. Handlingsförlamat granskar jag min spegelbild. Betraktar min person med avsmak. Jag stressar och rusar, som om jag är på väg någonstans. Längtar till helgen, då jag blir full mest för sakens skull.

Jag skriver låtar om bruksorter. Tonsätter betraktelser i diktform. Sjunger om lysande ögon och nyss nämnda längtan. Jag skriver blogg. På ytan en kreativ drivkraft. Under skalet, kanske bara patetiska rop på hjälp. En osynlig utsträckt hand, måhända.

Igår var en olidlig söndag. Fick ett så kallat ryck, mitt uppe i min förmiddagspromenad. Tog ut två tusen kronor från kontot som jag la i ett kuvert. Ovanpå kuvertet la jag mitt pass. Bestämde mig för att snåla och spara. Någon gång i höst bara måste jag åka härifrån. Resa iväg och sopa ihop spillrorna av mig själv. Bort ifrån kollegor och mötesprotokoll. Bort ifrån min slentrianfulla helgperson. Bort från rapport och ensam mamma söker.

Jag har några få vänner som betyder enormt för mig. Som jag högaktar och beundrar. Framför allt mitt älskade band. Loving Anti. Andreas, Max, Andrea och Erika. Fantastiska människor med älskvärda egenskaper, allihopa. Jag är väl ibland rätt svår att ha och göra med, jag vet. Det är inte alltid lätt att finnas till. Men jag jobbar på det.


En flaska Jean D'arc fyller rummet med guld
Tänk bort mina brister och förlåt mig min skuld
Ta mitt flyktiga hjärta till en helt annan form
Se upp för min fara och trotsa min storm

Jag har lagt min förhoppning i er skakande hand
Jag hör stormarna komma från ett välbekant land
Nu är stenen i rullning - alla spöken vill in
Er förtroende kärlek ska belönas med min

Så ta rygg på mig när stormen börjar dra
och allting brister
När första snön har lagt sig över norden
Ta mitt hjärta ut och Norrebro och visa vägen hem
Ge mig en verklighet bland känslorna och orden...