roockpoet

Jag är ju säljare, vet ni. Idag - bara IDAG - hjälpte jag en man spara 32 760 kr genom att teckna ett avtal med elbolaget som anlitar det företag där jag jobbar. Till elbolaget som anlitar min arbetsgivare har jag hittills denna månad bokat upp kunder på minst tre år med en sammanlagd elförbrukning på 1 000 000 kWh/år. Vi kan för enkelhetens skull säga att det innebär 3 000 000 kr i intäkter för elbolaget. Den här månaden.
Företaget där jag jobbar får i runda slängar 50 000 kr/månad av elbolaget bara för att jag sitter och ringer.

Själv sitter jag här med huvudbry över min egen ekonomi. Intalar mig själv att nudlar inte är så jävla äckligt. Tänkte mest varna er för det, alla jobbsökande därute. Skaffa inte mitt jobb efter att jag sagt upp mig, sålt mina tillhörigheter och, citat: "gått 'In to the wild' på hela den här skitvärlden." Sök inte min plats när den blir ledig.

Det är inte värt det. Inte idag och inte imorgon. Det ÄR inte värt det.

Ingemar Johansson - Alltid på väg
Jag växte upp med den här låten. Min pappa sjöng den ofta i kyrkan. Musiken är mycket vacker, och texten är längtande. Det är visserligen en psalm och är inte troende, men håll med om att musik kan vara mer mångbottnad än så? Den inledande textraden "Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination" griper tag i magen på mig varje gång jag hör låten.
Dagar när ingenting stämmer och varenda beslut dittills verkar felaktigt och dumdristigt, slår jag på "Alltid på väg". Ibland knyter jag näven i fickan och tar tjuren vid hornen. Ibland vill jag falla handlöst till golvet och gråta.

Jag har en alldeles ny och alldeles underbar vana om morgnarna. Vanligtvis går jag upp ungefär halv åtta, tar på mig mina kläder och går till jobbet. Sen några dagar tillbaka, däremot, tvingar jag mig själv att gå upp en halvtimme tidigare. Lägenheten är alldeles tyst, och det knarrar i trägolvet när jag knallar ut i köket. Jag brygger mig en kopp kaffe - stark så in i helvetet - och slår mig ned vid köksbordet.

Där sitter jag en stund, likt Emil i Lönnebergas far, och tummar på bordskanten. Tar en mun kaffe och hummar lite eftertänksamt. Jag håller hälarna i golvet och trummar emot träet med tårna. Sen tar jag en sipp ifrån min kopp och hummar lite till.

Till slut suckar jag "jahopp!", slår händerna på låren och reser mig. Sen går jag till jobbet.

I fredags firade företaget där jag jobbar 20 år i branchen. Vi hade hyrt in oss på Gustavsviks badhus där vi åt middag och sen fick bada gratis. Efter två öl och en god middag var jag på väg emot omklädningsrummet för att byta om till badisar, när jag mötte VD-Håkan.

Jag: Du, Håkan!
VD-Håkan: Ja?
Jag: Det är nog bra att vi går och badar nu.
VD-Håkan: Ja, det blir väl roligt?
Jag: Ja. Och nyttigt!
VD-Håkan: Hur menar du?
Jag: Jo, alltså, varannan vatten ska ju vara bra, har jag hört! Hah!

Det blev tyst i en kortare evighet. Sen gick vi åt olika håll, jag och VD-Håkan

Det är inte dagarna då jag ställs till svars, då ytterligheterna slår över och livet når en brytpunkt som jag är livrädd för.

Det är inte dagarna som påminner mig om att livet inte är oändligt.

Dagarna som skrämmer mig, är dagarna då livet känns oändligt. Dagarna som inte är. Som aldrig blir ihågkomna. Med väder jag aldrig minns. Steg som tagits förut, och kommer att tas igen. Dagar som smyger mig förbi. Tjugofyra timmar i ett liv förbrukade, för att aldrig mera finnas.

Dagar med blicken fäst vid en annan horisont. Med andra mål. Dagar som står i vägen. Tjugofyra timmar måste gå, för att ta mig lite närmre horisonten. Efter dessa tjugofyra timmar till. Och tjugofyra timmar åter igen. Varje dag lite närmre horisonten. Varje dag en olidlig väntan med spänd blick. Horisonten är blott en liten, liten prick.

Men den finns där. Äntligen.

Och så har vi söndagarna när klockan tickar som oundviklighet. 24 timmar, 20 timmar, 15 timmar kvar. Dagarna vi ställer oss frågan varför. Dagarna vi vädjar till gudarna om ett endaste skäl att fortsätta.

Nonsens, du är ju bara arg över att din "Elliot" blir påsatt av en annan, man vill ju alltid ha det man inte kan få - eller hur, J.D?

Nahnhanannaaaaaah!