roockpoet

Jag har en alldeles ny och alldeles underbar vana om morgnarna. Vanligtvis går jag upp ungefär halv åtta, tar på mig mina kläder och går till jobbet. Sen några dagar tillbaka, däremot, tvingar jag mig själv att gå upp en halvtimme tidigare. Lägenheten är alldeles tyst, och det knarrar i trägolvet när jag knallar ut i köket. Jag brygger mig en kopp kaffe - stark så in i helvetet - och slår mig ned vid köksbordet.

Där sitter jag en stund, likt Emil i Lönnebergas far, och tummar på bordskanten. Tar en mun kaffe och hummar lite eftertänksamt. Jag håller hälarna i golvet och trummar emot träet med tårna. Sen tar jag en sipp ifrån min kopp och hummar lite till.

Till slut suckar jag "jahopp!", slår händerna på låren och reser mig. Sen går jag till jobbet.