Starta eget?

Är det någon därute som känner sig sugen på att starta eget? Jag är oerhört sugen.

Just det.


Pälsmössa!

Ni minns att jag talade om päls för en tid sen? Att temat i höst/vinter går åt det ryska.

Idag fick jag, helt oväntat, en pälsmössa av Anna-Maria. Den största jävla björnfittan i landet!

Fy fan vad jag är glad nu! Hör ni det? Inget stoppar mig idag!

Highlight of my life

Så snygg som jag blev på bilden nedan, har jag aldrig tidigare varit. Och kommer heller aldrig bli, för den delen.

Jag blir oerhört låg när jag tänker på det. Men så är det.


Anna-Maria är min vän

Min vän Anna-Maria skrev så fint om mig i sin blogg. Det är precis sådana gester som jag älskar. Som tvingar fram ett litet leende. Och sanningen, om den nu ska fram, är den att Anna-Maria är en fantastisk vän. Som aldrig slutar kämpa och slita på jobbet eller privat.

En av mina favoritlåtar genom tiderna är "Till det sista havet" med Lars Winnerbäck (surprise, surprise!)
När jag lyssnar på den, tänker jag på mina vänner. Vänner man gärna vill hjälpa upp ifrån botten. Vänner man vill berätta för att det är fullständigt mänskligt att göra fel. Att det tillhör livet. Vänner man vill sträcka en hand och resa. Vänner som inte har felfria årsringar, men är så fantastiska och bra, just tack vare detta. Vänner som Anna-Maria.


Dom kommer att försöka värja sig, tills gör det som vill att du gör.
Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himel ovanför.
Dom kommer att försöka tämja dig, och sänka dig med måttfullhet och sans.
Dom kommer att försöka lura dig, och säga att den väg du går den leder ingenstans.

Jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind
till det sista havet min vän

Och när du trampar i förbrukade spår, och vesslorna väser att vi har sett dig förr.
Vi har sett dig falla och slira där du går och dom slår igen din vidöppna dörr
och när du saknar nån annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av
när alla du älskar har flytt till fiende-land och du strandar på dårarnas hav.

Jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind
till det sista havet min vän

Och du ska måla din egen färg, och på din himeln ska det skrivas att du kan,
och det ska eka över skog och berg att sanningen ljuger och att drömmen är sann.

Och jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn.
Genom höstens tröga grind
genom vårens första vind
till det sista havet min vän

Ett märkligt minne

Jag minns när jag och Jenny var ett par. Vi vaknade i sked i min 190-säng och hälsade dagen med en puss på munnen. Jenny log emot mig med hundvalpsögon länge och väl. Med blicken sa hon "Jag älskar dig!"

Efter att vi tittat på varandra nyförälskat en längre tid, sa hon: "Vi går upp på stan, jag bjuder på frukost. Jag måste bara duscha först."

Jag gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte gäspande på mig och nickade. Här började Jenny bete sig märkligt. Hon ställde sig på knä framför sängen och tittade frågande på mig. Jag tittade på henne och hon tittade på mig. Till slut bröt jag tystnaden.

- Skulle inte du duscha?
- Jo, sa Jenny med förväntansfulla ögon.
- Ja? replikerade jag.

En lång tystnad utbrast, men Jennys förväntansfulla ögon lyste lika klart som tidigare.

- Gulddusch? frågade Jenny vädjande.

Jag sprang därifrån. Jag sprang ut ur min lägenhet. Sprang och sprang och sprang och sprang.

Nu jävlar. Nu. JÄVLAR!

Jaha, nehej, på det örat ville inte Jenny lyssna. Jenny fortsätter att kalla mig för en hora.

Men vet ni en annan sak? Jenny älskar att ha gasmask på ansiktet under samlag.

Så ligger det till med den saken.

Jag är en hora?

Mitt ex Jenny skiter i det blå skåpet och kallar mig för en hora, med anledning av mitt deltagande i hennes tävling. Det är alltså så vi ska göra. Jojo.

Men då säger jag såhär: Du är en pisshora, Jenny!

Medge nu att du är en besegrad pisshora, innan det här blir riktigt otäckt. Innan tungan råkar slinta om smaskiga hemligheter.

Jag är en vinnare

Mitt ex Jenny lottar ut sin kompis kreditkort på sin blogg. En helt vanlig bloggtävling. Man ska skriva en motivering i kommentarsfältet. Folk fjantar runt med kärleksförklaringar hit och dit. Ställer sig in.

Men om det är någonting jag har lärt mig under ett och ett halvt år i försäljningsbrancher, är det att den slitna klyschan "Håll det enkelt" håller än.


Lite kort här, bara

Känns det inte jävligt uttjatat med folk som säger eller skriver joråsåatteee...?

Jag vet inte vad det är, men jag irriterar mig något oerhört på den skiten. Människor tycks inte ha något annat att komma med, än det där trötta jävla skitskämtet.


En kort grej, bara

Förlåt mig för detta, men jag vill bara få det bevisat att jag var tämligen tidig med detta skämt. Skämtet kommer nu.

Kommer presidentens bostad att byta namn från White house till African American house nu?

Det var allt för nu.

Jag är en mögelost

I lördags drack jag alkohol hos en vän som heter Jakob. Det var trevligt och jag var lagom full. Jag satt och pratade en längre tid med Tanja, en gammal kollega. Hon uttryckte sin förvåning över min trevliga och sociala person. Hon berättade att hon inte alls tyckte om mig tidigare, men nu helt ändrat uppfattning.

Detta har nu gnagt mig ett tag. Mycket på grund av att jag talade med min syster om saken igår. Hon sa, jag citerar: "Jo men så är det ju! Folk hatar dig i början. Lite senare börjar en del gilla dig."

Här är jag nu. Naken inför sanningen.
Jag är som kaffe. Eller öl. Ingen tycker egentligen om mig i början, men tvingas jag på personen tillräckligt mycket, växer jag. Kanske.


Man lär sig att tycka om mig. Som mögelost. Jag är en mögelost.

Hoppas ni också fått en bra start på veckan.

Pubertalt, men jag kunde inte motstå

Oskar: Nu vill jag bara hem, knäppa en bärs och sätta på Tomas Andersson Wij...

Haha! "Sätta på"...

Förväntansfull

Jag har en grej på gång. En väldigt rolig grej. Kan inte säga vad det är än, ingenting är klart än.

Men i alla fall. Jag ville bara säga att jag är lite förväntansfull idag. Lite pirrigt är det!

Morsning!

Sömnlös #2

En annan tanke som ofta gnager mig när jag ska sova...

Jag borde verkligen växa upp. Det är som tydligast när jag är hemma. Jag ligger och slözappar framför teven, men ser inte hela bilden för alla coca coola-flaskor, tomma chipspåsar och överbliven disk. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka iordning. Jag borde fixa till det lite hemma. Hänga upp någon tavla kanske. Organisera mina cd-skivor. Fixa lite kryddor till köket, kanske i några fina burkar. Köpa en kaffebryggare.

Men skulle jag bli lyckligare? Skulle det kännas bättre?

Alla tankar leder mig alltid fram till att ingenting är mödan värt. Det är den värsta känslan i världen.

Håll med om det.


Sömnlös

Jag sover dåligt nu för tiden. Jag har en tanke som gnager mig ända in i min innersta märg.

Låt säga att jag skulle dö i sömnen. Dödsorsaken är mindre relevant, men jag dör i alla fall. Hur länge kommer mitt lik att ligga där innan någon börjar leta. Hur många dagar eller veckor skulle min kropp ligga där och vara död innan någon skulle säga "Nej, fan! Nu slår vi in dörrjäveln!"?

Säg att det skulle ta i alla fall tre dagar innan folk började undra. Det skulle väl folk göra i sisådär en vecka. Undra, alltså. Sen kanske det skulle bli lite allvarligare. Man gör en polisanmälan och till slut hamnar man i min annars rätt så tomma lägenhet. Jag kommer fram till att jag skulle ligga död i en vecka och två dagar, ungefär. Innan någon hittar mig.

Tanken på att dö skrämmer mig inte alls så mycket som tanken på att ingen kommer att leta.

Nej, nej!

På grund av viss ryktesspridning, måste jag be att få dementera vissa uppgifter här i bloggen. Jag kommer inte att få ligga ikväll. Jag kommer inte att sexa loss med någon alls i afton.

Så var det sagt.

Kommer ni ihåg...?

Ännu en pärla från fornstora dar...

Jag och Oskar har ett vad

Den enda regeln vi har är att den som pratar med Mattias först, förlorar. Mattias sitter och vrider på huvudet som en tennisåskådare mellan mitt och Oskars stenansikte.

Jag har bestämt mig - jag tänker inte förlora. Oskar är lika målmedveten.

Den enda riktiga förloraren i den här tävlingen är nog Mattias. Under dom 25 tysta minutrarna har hans vanligvis så glada Dorothy Gale-ögon förvandlats till en bortrövad Cocker Spaniel-valps. Jag kan inte låta bli att skratta mitt uppe i Mattias emotionella trauma. Han är söt i sin förvirring, lilla Mattias.

Mail från Anna-Maria

Jag tänker mig du och jag, en flaska bubbel och lite Barry White i bakgrunden.
Efter jobbet? Lite avskiljt.


Kommer ni ihåg...?

Jag tänkte börja med en ny grej här på bloggen. Gamla inlägg. Från förra bloggen, när den hette Rockpoet, ni vet?
Jag öppnar starkt med en personlig favorit.


Tjockis

Jag och Elena åt nyss en förfärlig lunch på Alfredos. På vägen tillbaka fick vi tacklas med äckliga korvätande tjockisar på Hindersmässan. En tjockis kom extra mycket i vägen för mig. Han gick åt sitt vänster, jag åt mitt höger, och så höll vi på i tjugofem sekunder.

Till slut började jag låtsas att jag var Mowgli i Djungelboken och han var Baloo. Jag slog honom maktlöst i magen och ropade "Ja é inte din grabb!"

Då blev det helt plötsligt mycket roligare.

Nämen?!

Titta här då!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0