Dagens revyhumor
Jag: Jag skulle gärna ge dig pengar, men jag slant.
Haha! Slant! Så jävla roligt!
Bra sms
Det pep just till i inkorgen. Andreas Tysk skriver:
"Kan vara fitta på gång idag. Time will tell."
Jag ler, skakar lite på huvudet och blir lite gladare. Sen fortsätter jag min dag.
"Fitta på gång...!"
Ja, jävlar!
Ja jävlar!
Ett roligt ord
När jag ska äta Kina-mat brukar jag istället säga att jag ska äta Kines-mat. Jag tycker det är så förbannat jävla roligt. Är jag tokig som tycker så?
Hehe! Kines-mat!
Boken
Arbetsnamnet är Brev från Brukspôjken. Jag tänker att boken kommer innehålla bekännelser och bokslut. Både kärleks- och krigsförklaringar.
Ska vi göra så att jag skriver boken och kontaktar några förlag? Blir jag refuserad, möblerar vi om bloggen och slänger upp ett kapitel om dagen. Typ.
Låter bra?
Lika som bär
Tids nog
Med bestörtning följde jag debatten om Lars Vilks Muhammedbilder tidigare i år. Jag äcklades av hans profitering på Islamofobin och hans utstuderade självmarknadsföring. Hans vidriga undanflykter som gjorde gällande att han slog ett slag för yttrandefriheten. Lars Vilks fortsätter nu att hälla bensin på elden, i sammband med en film om hela debatten.
Jag påstår inte med denna text att Lars Vilks är så pass korkad att han tror att det denna gång kommer att gå betydligt lugnare till i debatten. Jag påstår att Lars Vilks är så pass vidrig och självisk i sina yttranden, att han väljer att salta såren på en förföljd och missförstådd folkgrupp, och provocerar fram upprörda och drastiska reaktioner. Reaktioner som ger obildade idioter fog för sina fördomar.
Trots att jag hatar Lars Vilks, har jag skrivit en låt om honom. Eller ja, på grund av att jag hatar honom. Låten heter Tids nog och hörs här.
Trots att låten kanske inte är fullkomlig i inspelningsproduktionen, älskar jag arrangemanget. Särskilt Andrea Lyséns vackra kör i refrängen. Hennes sång fångar skörheten i låten, och det är bara en av anledningarna till att jag är oerhört avundsjuk på hennes musikalitet.
Det finns gott i världen och det finns ont. Det finns människor som Andrea Lysén, och så finns det människor som Lars Vilks.
Vet ni?
En halv text
Jag heter Eddie Lövholm Eriksson. Jag är 20 år gammal. Jag är vit. Jag är man. Jag bor i en mellanstor stad i välfärdenslandet Sverige. Ganska goda förutsättningar på pappret, kan tyckas. Jag har ingen flyktingbakgrund, om nu inte finsk arbetskraftsinvandring under 40-talet räknas.
Min livshistoria har sin början i det lilla samhället Degerfors i östra Värmland. Bland rosenbuskar och radhuslängor grodde bruksortsmentaliteten ikapp med min längtan och ängslighet. En fiktiv mångfald rådde i Degerfors. Vi hade en bög. Vi hade en byhora. Ville du räkna antalet invandrarfamiljer, så kunde du bara räkna antalet pizzerior.
I tidig ålder sållades jag ut ur mängden. Den lilla mångfalden som fanns bland oss barn bestod till största del av back, mittfältare och anfallare. Jag var väl, ja... bögjäveln. En bögjävel i den meningen att jag inte gärna stannade inne på rasterna och porrsurfade med dom andra grabbarna, eller att jag inte ville skrika könsord åt tjejerna i klassen.
I unga år utvecklade jag ett flyktbehov. En dagdrömmande person tog form. Han kunde ses längs längs letälvens strand, som letade sig från det stolta järnverket, längs med bingolottos månadsfinal, kräftskivor, gör-det-själv-mackar, extrapris på blandfärs och slutligen vätte ut i sjön Möckeln. Sjön som viskade om något stort och öppet. En frihet. Även om också den friheten var fiktiv, då sjön endast ledde till Karlskoga och Gelleråsens racingbana.
Jag spenderade långa dagar vid letälven. Det långsamma porlandet, dagsländorna och björkarnas vajande grenar utgjorde den enda lilla rörelse i mitt liv under den tiden.
Gardindiskussionen
Lägenheten där jag bor hyr jag i andra hand av Anna-Maria. Hon tittar in då och då och plockar upp lite saker. Nån gammal väska eller nåt bord som ligger och skräpar. Hittills frid och fröjd.
Idag varskodde Anna-Maria mig om att hon planerar att göra så även nu till helgen. Hon ska hämta en soffa till sin nya lägenhet, även det är helt fine, som man säger. Men.
MEN!
Hon tänker ÄVEN plocka ned gardinerna i lägenheten. Varför tänker hon göra det? Jo! Hon ska låna ut gardinerna till sin nya kille Tobias. Det här handlar absolut inte om Tobias, tro inget annat. Däremot handlar det om den gamla tumregeln Bro's before hoes.
Hon tänker alltså plocka ned gardinerna som hänger i MIN lägenhet för att LÅNA UT dom till sin nya killes lägenhet, för han har inga gardiner. Jag har påpekat att efter en sådan aktion skulle inte jag heller ha några gardiner. Då har Anna-Maria mage att uppmana mig att köpa egna gardiner.
Och varför i HELVETE, undrar vi ju alla då, kan inte Tobias köpa egna gardiner, om det nu är så enkelt?!
Ni förstår vad jag försöker få fram här, va? Hon sätter sin nya killes intressen före vännernas.
Fatta att jag är förbannad!
Trött och matt
Känner mig trött och matt i största allmänhet.
Nu vore väl en stillsam och tyst sorti det allra bästa, antar jag...
Starta eget?
Är det någon därute som känner sig sugen på att starta eget? Jag är oerhört sugen.
Just det.
Pälsmössa!
Idag fick jag, helt oväntat, en pälsmössa av Anna-Maria. Den största jävla björnfittan i landet!
Fy fan vad jag är glad nu! Hör ni det? Inget stoppar mig idag!
Highlight of my life
Så snygg som jag blev på bilden nedan, har jag aldrig tidigare varit. Och kommer heller aldrig bli, för den delen.
Jag blir oerhört låg när jag tänker på det. Men så är det.
Anna-Maria är min vän
En av mina favoritlåtar genom tiderna är "Till det sista havet" med Lars Winnerbäck (surprise, surprise!)
När jag lyssnar på den, tänker jag på mina vänner. Vänner man gärna vill hjälpa upp ifrån botten. Vänner man vill berätta för att det är fullständigt mänskligt att göra fel. Att det tillhör livet. Vänner man vill sträcka en hand och resa. Vänner som inte har felfria årsringar, men är så fantastiska och bra, just tack vare detta. Vänner som Anna-Maria.
Konstens poliser går en frusen stig, på säker mark utan himel ovanför.
Dom kommer att försöka tämja dig, och sänka dig med måttfullhet och sans.
Dom kommer att försöka lura dig, och säga att den väg du går den leder ingenstans.
Jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind
till det sista havet min vän
Och när du trampar i förbrukade spår, och vesslorna väser att vi har sett dig förr.
Vi har sett dig falla och slira där du går och dom slår igen din vidöppna dörr
och när du saknar nån annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av
när alla du älskar har flytt till fiende-land och du strandar på dårarnas hav.
Jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn
Genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind
till det sista havet min vän
Och du ska måla din egen färg, och på din himeln ska det skrivas att du kan,
och det ska eka över skog och berg att sanningen ljuger och att drömmen är sann.
Och jag är där jag går med dig
genom mörker och hällande regn.
Genom höstens tröga grind
genom vårens första vind
till det sista havet min vän
Ett märkligt minne
Efter att vi tittat på varandra nyförälskat en längre tid, sa hon: "Vi går upp på stan, jag bjuder på frukost. Jag måste bara duscha först."
Jag gnuggade sömnen ur ögonen, sträckte gäspande på mig och nickade. Här började Jenny bete sig märkligt. Hon ställde sig på knä framför sängen och tittade frågande på mig. Jag tittade på henne och hon tittade på mig. Till slut bröt jag tystnaden.
- Skulle inte du duscha?
- Jo, sa Jenny med förväntansfulla ögon.
- Ja? replikerade jag.
En lång tystnad utbrast, men Jennys förväntansfulla ögon lyste lika klart som tidigare.
- Gulddusch? frågade Jenny vädjande.
Jag sprang därifrån. Jag sprang ut ur min lägenhet. Sprang och sprang och sprang och sprang.
Nu jävlar. Nu. JÄVLAR!
Men vet ni en annan sak? Jenny älskar att ha gasmask på ansiktet under samlag.
Så ligger det till med den saken.
Jag är en hora?
Men då säger jag såhär: Du är en pisshora, Jenny!
Medge nu att du är en besegrad pisshora, innan det här blir riktigt otäckt. Innan tungan råkar slinta om smaskiga hemligheter.
Jag är en vinnare
Men om det är någonting jag har lärt mig under ett och ett halvt år i försäljningsbrancher, är det att den slitna klyschan "Håll det enkelt" håller än.
Lite kort här, bara
Känns det inte jävligt uttjatat med folk som säger eller skriver joråsåatteee...?
Jag vet inte vad det är, men jag irriterar mig något oerhört på den skiten. Människor tycks inte ha något annat att komma med, än det där trötta jävla skitskämtet.
En kort grej, bara
Kommer presidentens bostad att byta namn från White house till African American house nu?
Det var allt för nu.
Jag är en mögelost
Detta har nu gnagt mig ett tag. Mycket på grund av att jag talade med min syster om saken igår. Hon sa, jag citerar: "Jo men så är det ju! Folk hatar dig i början. Lite senare börjar en del gilla dig."
Här är jag nu. Naken inför sanningen.
Jag är som kaffe. Eller öl. Ingen tycker egentligen om mig i början, men tvingas jag på personen tillräckligt mycket, växer jag. Kanske.
Man lär sig att tycka om mig. Som mögelost. Jag är en mögelost.
Hoppas ni också fått en bra start på veckan.
