roockpoet

Jag heter Eddie Lövholm Eriksson. Jag är 20 år gammal. Jag är vit. Jag är man. Jag bor i en mellanstor stad i välfärdenslandet Sverige. Ganska goda förutsättningar på pappret, kan tyckas. Jag har ingen flyktingbakgrund, om nu inte finsk arbetskraftsinvandring under 40-talet räknas.

Min livshistoria har sin början i det lilla samhället Degerfors i östra Värmland. Bland rosenbuskar och radhuslängor grodde bruksortsmentaliteten ikapp med min längtan och ängslighet. En fiktiv mångfald rådde i Degerfors. Vi hade en bög. Vi hade en byhora. Ville du räkna antalet invandrarfamiljer, så kunde du bara räkna antalet pizzerior.

I tidig ålder sållades jag ut ur mängden. Den lilla mångfalden som fanns bland oss barn bestod till största del av back, mittfältare och anfallare. Jag var väl, ja... bögjäveln. En bögjävel i den meningen att jag inte gärna stannade inne på rasterna och porrsurfade med dom andra grabbarna, eller att jag inte ville skrika könsord åt tjejerna i klassen.

I unga år utvecklade jag ett flyktbehov. En dagdrömmande person tog form. Han kunde ses längs längs letälvens strand, som letade sig från det stolta järnverket, längs med bingolottos månadsfinal, kräftskivor, gör-det-själv-mackar, extrapris på blandfärs och slutligen vätte ut i sjön Möckeln. Sjön som viskade om något stort och öppet. En frihet. Även om också den friheten var fiktiv, då sjön endast ledde till Karlskoga och Gelleråsens racingbana.

Jag spenderade långa dagar vid letälven. Det långsamma porlandet, dagsländorna och björkarnas vajande grenar utgjorde den enda lilla rörelse i mitt liv under den tiden.