roockpoet

- Jag jobbar som läkare, men extraknäcker som kiropraktor.

HAH! Fy SATAN vad bra! HAHA!

Åker till Prag imorn. Känns gött att kunna säga, faktiskt.

Hej för nu.

I sommras var jag på konsert med min vän Tim Wallbom. Jag kikar runt på youtube och hittar Mareld, en av mina favoritlåtar med Lars Winnerbäck, ifrån turnén vi besökte.

Jag kanske är lite tjatig angående Winnerbäck, men känner ni inte? Fiolerna och dragspelet? Texten? Ja? Nej?

Vilket som! Den här texten handlar egentligen inte om Lars Winnerbäck. Jag tänker mer på Tim.
Wallbom, alltså. Min vän.
Tim är en väldigt speciell vän. Ibland på fyllan och ibland på nyktern faktiskt, brukar vi säga att vi förstår varandra. Fattar ni? Vi lirar samma spel. Påstår inte att vi är några som helst helgon, i alla lägen. Inser våra fel och brister. Men viljan att vara goda människor finns där. Vi tänker att det måste ju ändå count for something. Ni fattar? Vi är väldigt lika på det planet, och det brukar man väl lite lättvindigt kunna kalla jävligt soft.

Den här texten leder ingen som helst stans, över huvud taget. Det finns ingenting i slutet av den som knyter ihop säcken. Det skulle väl vara det då, att det kan kännas tryggt (eller ja, soft) med en vän som Tim. Som förstår en. Som inte ställer onödiga frågor eller dräpande kommentarer. Som inte leker Allan Ballan eller sätter prestige i att käka vuxen-piller i onödan.

Och är det inte lite det Mareld handlar om, ändå?

Sen en tid tillbaka har jag funderat en hel del kring det svenska vemodet. Jag lyssnade i juli månad till en sommarpratare i P3 som jämförde vemodet och melankolin med en fuktig gymnastikpåse över axeln, som man bär på väg hem igenom livet.

Jag kan känna igen mig i det han sa. Det handlar om en slags vilsenhet och ett stort mått av hemlängtan. Vilsenheten bottnar sig många gånger i att man inte vet var det hem man så hopplöst längtar till ligger. Det är en alltför abstrakt känsla för att tillfredställa.

Jag är ett så kallat skilsmässobarn. Min uppväxt var kantad av varannan vecka. Min familj har aldrig varit splittrad på grund av detta - tvärtom - men jag tror ändå att det är därifrån mitt vemod kommer. Jag är en känslomänniska som snabbt fäster mig vid en viss person eller grupp. Jag kan ha separationsångest efter en tvåtimmars bilfärd med en god vän, eller en musikinspelning som sträckt sig från morgon till eftermiddag. Med dom förutsättningarna är det svårt att anpassa sig till varannan vecka.

Skiftet mellan mammas radhus och pappas lägenhet (eller tvärtom) skedde alltid på söndagar. Varje söndag fick jag vinka hej då till antingen mamma eller pappa. Varje söndag hade jag gråtklump i halsen. Varje söndag bytte jag ett pojkrum mot ett annat. Varje söndag bytte jag utsikt ifrån köksfönstret, och varje måndag bytte jag väg till och från skolan.

För mig gör sig det svenska vemodet påmind på söndagarna. En sysslolös söndag kan jag vanka av och ann i min lägenhet. Promenera från ett fönster till ett annat. Stirra tomt ut mot gatan. Tänka på ingenting. Längta till ingenting. Längta hem. Ett hem som inte finns. Alltid längta någon annanstans. Det är ju vad jag lärt mig att göra på söndagar.

Jag vet inte om jag vill se melankolin och vemodet som en fuktig gymnastikpåse över min axel. Mitt vemod är en sliten gitarr med sprucken resonanslåda. Strängarna är gamla och rostiga, och ljudet är metaliskt och strävt. Sångerna som är skriva med gitarren är längtande. Obestämda texter, varken sorgsna eller lyckliga. Sånger om det svenska vemodet. Om skilsmässobarn och grusträningar. Elljusspår och föräldramöten. Varannan vecka ny väg till skolan.

Varannan vecka ny väg hem.

Som många av er kanske vet, har jag länge brottats med sorgearbete efter en separation. Det där lät väl lite väl (hehe!) sorgligt, men ja, ni fattar i alla fall. Det är bakgrundshistorien, rekordkort.

Ikväll, däremot, har jag känt mig riktigt glad. Så där genuint tillfreds som man känna sig. En ganska sällsynt känsla, trots allt. Jag har träffat vänner från förr, vilka jag inte sett på ett tag. Vi har spelat spel, umgåts och, ja... trivts. Bra så.

När jag kom hem alldeles nyss slog jag mig ned här framför datorn och slog på en live-dvd med Lars Winnerbäck i bakgrunden. Som ett led i det här med att ha det trivsamt, skulle man kunna säga. Jag gillar ju Lars Winnerbäck.

Efter några minuters slösurfande hajade jag till i min fotölj. Jag började tänka på det här med separationen och hörde vilken låt som spelades på teven. Elegi. Jo jag tackar, ja! Jag trycker bort låten. Nästa låt? Om du lämnade mig nu. Någon måste skoja med mig, tänker jag. Gud? Budha?

För en milisekund tillåter jag mig själv att vara ledsen. Jag börjar tänka på allt som gick fel och känner den där saknaden i magen.

Sen skiter jag i det. Tänker "Ne-he-he-he-ej! Inte idag!"

Och så mår jag så där bra igen. Och lyssnar färdigt på låtarna. För dom är ju riktigt fina. Låtarna, alltså.