roockpoet

Jag har börjat lösa korsord. Man kan säga att det är en liten hobby jag har. Jag sitter gärna med ett gott ordpussel på min kammare och gnuggar geniknölarna. Nu sitter jag visserligen oftast i köket med mina ord, men visst låter kammare lite festligare. Lite mer Allan Edwallskt, på något sätt.

Hur som!
I förmiddags köpte jag ännu en korsordstidning för att ha på jobbet. Tidningen ligger på mitt skrivbord och har så gjort hela dagen. Under lunchrasten har någon varit här och fyllt i på rent och skärt laj. Alla ord i pusslet bestående av tre bokstäver, som jag ännu inte fyllt i, hade fått hädelsen "RÖV" skrivna i sig.

Jag säger bara det: Den satans jävla idioten som har förstört mitt korsord kommer bittert erfara att Eddie Lövholm Eriksson drar man inte vid näsan! Läs detta, begrunda och låt sjunka in. Spring sedan för livet. Jag kommer att jaga ned dig och döda allt levande i din sorgliga lilla kropp!

Oskar: Eddie, du som vet allt...

En seger i det lilla, som man säger.

På lördag åker jag och OggyDoggy till Norrtälje för kräftskiva hos Anna. Det ska bli superkul, verkligen. Speciellt att träffa Maria också, som ju faktiskt är min vuxna vän. En mentor. Den kloka av alla i min telefonbok.

Trots att jag ser fram emot spektaklet så känner jag ändå att situationen kräver att vi redan nu sätter upp några grundregler.

- Eddie tar inte på sig någon kräfthatt.
- Eddie sjunger inga snapsvisor.
- Maria får skala Eddies kräftor.
- Eddie förutsätter att Maria bjuder Eddie på kräftor, som hon en gång sa att hon skulle göra. Visserligen på fyllen, men likväl.
- Eddie tackar gärna inte nej till lilla nubben, men förutsätter att värdinnan bjuder på denna.
- Eddie kommer inte att tolerera några skämt om att det är som att äta insekter, det här med att äta kräftor.

Jag har berättat tidigare om min korkade kollega Mattias. Han som går i taket och får hjärnan överladdad om man hälsar med vänster hand istället för höger, ni vet?

Idag hade han fått den delikata utmaningen att boka bio-biljetter åt honom och hans tjej. Han stirrade länge in i skärmen. Såg bekymrad och beklämd ut. Höjde huvudet och utbrast "Tror ni att...! eller det var inget förresten..." och fortsatte sitt underhållande skådespel. Han kliade huvudet och grimaserade med hela ansiktet. Till slut gjorde han slag i saken och ringde flickvännen.

- Hej, det är jag igen... Det finns tre rader med soffor. Ska vi sitta högst upp i mitten, mitten-mitten eller längst ned av dom med soffor i mitten...? Jaha...? Okej!

Det blev alltså högst upp i mitten. Det är mycket nu för vår goda Mattias...

Skriver ni på här, är ni snälla? Det är ju trots allt viktigt, detta!

Och så kom den igen. En längtande ängslighet. Den första september kommer som ett hammarslag i huvudet. Som ett obehagligt allvar, sjunger Lars Winnerbäck. Dagarna börjar flyta samman. Ord ekar som tomhet i huvudet. Handlingsförlamat granskar jag min spegelbild. Betraktar min person med avsmak. Jag stressar och rusar, som om jag är på väg någonstans. Längtar till helgen, då jag blir full mest för sakens skull.

Jag skriver låtar om bruksorter. Tonsätter betraktelser i diktform. Sjunger om lysande ögon och nyss nämnda längtan. Jag skriver blogg. På ytan en kreativ drivkraft. Under skalet, kanske bara patetiska rop på hjälp. En osynlig utsträckt hand, måhända.

Igår var en olidlig söndag. Fick ett så kallat ryck, mitt uppe i min förmiddagspromenad. Tog ut två tusen kronor från kontot som jag la i ett kuvert. Ovanpå kuvertet la jag mitt pass. Bestämde mig för att snåla och spara. Någon gång i höst bara måste jag åka härifrån. Resa iväg och sopa ihop spillrorna av mig själv. Bort ifrån kollegor och mötesprotokoll. Bort ifrån min slentrianfulla helgperson. Bort från rapport och ensam mamma söker.

Jag har några få vänner som betyder enormt för mig. Som jag högaktar och beundrar. Framför allt mitt älskade band. Loving Anti. Andreas, Max, Andrea och Erika. Fantastiska människor med älskvärda egenskaper, allihopa. Jag är väl ibland rätt svår att ha och göra med, jag vet. Det är inte alltid lätt att finnas till. Men jag jobbar på det.


En flaska Jean D'arc fyller rummet med guld
Tänk bort mina brister och förlåt mig min skuld
Ta mitt flyktiga hjärta till en helt annan form
Se upp för min fara och trotsa min storm

Jag har lagt min förhoppning i er skakande hand
Jag hör stormarna komma från ett välbekant land
Nu är stenen i rullning - alla spöken vill in
Er förtroende kärlek ska belönas med min

Så ta rygg på mig när stormen börjar dra
och allting brister
När första snön har lagt sig över norden
Ta mitt hjärta ut och Norrebro och visa vägen hem
Ge mig en verklighet bland känslorna och orden...