roockpoet

Även om antalet inte är stort (knappt tvåsiffrigt), finns ni som efterlyst nytt blogginlägg. Och ja, här är jag nu.

Med datorn i knät, sittandes med benen rakt ut på en madrass på golvet i ett kalt rum. På golvet står en cd-spelare, ur den ljuder Lars Winnerbäcks "Se dig om"

Med domedagsallvar vänder jag blicken emot det lilla jag ser utav grönskan utanför fönstret. En flaggstång och några trädtoppar. Ett annat fönster är öppet, men det är inte kallt. Värmen och luften påminner mig om Kroatien. Dom ljumna nätterna i Vrsar och Tomaslaws Bistro bredvid kyrkan högst upp i byn, som var byggd på en kulle. Jag tänker mig tillbaka dit, där jag satt. Vindarna slog ifrån väst, och tog med sig dofterna från Italien. Kyrkan lystes upp i brandgult. Tomaslaw bryggde kaffe och drömde sig bort ifrån byn, medans jag drack det och ville stanna för evigt. Varenda gata var en labyrint. Varenda människa var en gåta.

Minnena från Kroatien försvinner. Känslan är oförklarligt borta. Är ett minne verkligen ett minne, om man bara vet att man har varit där? Om det inte vibrerar någonstans i känslospektrat, som om vi bara sett bilderna och fått det återberättat. Vad ska vi då med minnen till? Är det bara tomt prat och skryt med allt?  

Jag drar en blick igenom rummet. Chipspåsar, en gitarr, en tavla på Bob Dylan, en till gitarr. Trots att rummet tycks nästan tomt, ser jag bara hinder. Verkningslöst material. En soffa som aldrig använts. Ett bord som blivit avlastningsplats.

Börjar markera dom saker som ska slängas mentalt, inför höstens flytt till. Värderar alla prylar. Värderar minnena.
Bob Dylan-tavlan skall sparas. Den köptes i Norrköping, en mycket härlig dag. Degerfors IF -tröjan på väggen får överleva. Den fick jag av Anders Sulisalo, högerback i DIF på den tiden, efter slutsignalen i kvalmatchen till Superettan som DIF vann och jag var euforiskt lycklig. Chipspåsarna slängs.

Funderar kring Anders & Måns tankar kring smuts. Varför är en tom chipspåse smuts, och inte en svettig bit tyg? Minnet kopplat till tröjan är förvisso fint. Men jag minns ju kvällen jag och Johanna tittade på film och innehållet i en utav chipspåsarna. Varken tröjan eller chipspåsen fyller längre sin ursprungliga funktion. Märkligt.

Plötsligt uppvaknande ur högtravande funderingar. Lars Winnerbäck har nu hunnit fram till låten "Stackars"
Den inledande texten fattar tag i mina axlar och ruskar mig fram och tillbaka, ut ur huvudet och tillbaka till verkligheten.

"Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
Han sitter tyst bland gammalt skrot
kan inte se för allt sot
att ingen sitter mitt emot"

Jag tänker att det är bäst att sluta upp med funderingarna här, för min egen psykiska hälsas skull. Den där DIF-matchen får jag aldrig se igen, men jag har tröjan kvar. Chipspåsarna slänger jag, trots allt, med ett löfte om att skaffa större minnen med Johanna än dom som kan fästas vid en chipspåse.

(Att med enorm handlingskraft kunna skriva ett så pass långt inlägg om absolut ingenting, måste vara värt någonting. Det tar jag med mig i livet.)

God natt, kära vänner.

Er tillgivne
Eddie Lövholm Eriksson