roockpoet

Även om antalet inte är stort (knappt tvåsiffrigt), finns ni som efterlyst nytt blogginlägg. Och ja, här är jag nu.

Med datorn i knät, sittandes med benen rakt ut på en madrass på golvet i ett kalt rum. På golvet står en cd-spelare, ur den ljuder Lars Winnerbäcks "Se dig om"

Med domedagsallvar vänder jag blicken emot det lilla jag ser utav grönskan utanför fönstret. En flaggstång och några trädtoppar. Ett annat fönster är öppet, men det är inte kallt. Värmen och luften påminner mig om Kroatien. Dom ljumna nätterna i Vrsar och Tomaslaws Bistro bredvid kyrkan högst upp i byn, som var byggd på en kulle. Jag tänker mig tillbaka dit, där jag satt. Vindarna slog ifrån väst, och tog med sig dofterna från Italien. Kyrkan lystes upp i brandgult. Tomaslaw bryggde kaffe och drömde sig bort ifrån byn, medans jag drack det och ville stanna för evigt. Varenda gata var en labyrint. Varenda människa var en gåta.

Minnena från Kroatien försvinner. Känslan är oförklarligt borta. Är ett minne verkligen ett minne, om man bara vet att man har varit där? Om det inte vibrerar någonstans i känslospektrat, som om vi bara sett bilderna och fått det återberättat. Vad ska vi då med minnen till? Är det bara tomt prat och skryt med allt?  

Jag drar en blick igenom rummet. Chipspåsar, en gitarr, en tavla på Bob Dylan, en till gitarr. Trots att rummet tycks nästan tomt, ser jag bara hinder. Verkningslöst material. En soffa som aldrig använts. Ett bord som blivit avlastningsplats.

Börjar markera dom saker som ska slängas mentalt, inför höstens flytt till. Värderar alla prylar. Värderar minnena.
Bob Dylan-tavlan skall sparas. Den köptes i Norrköping, en mycket härlig dag. Degerfors IF -tröjan på väggen får överleva. Den fick jag av Anders Sulisalo, högerback i DIF på den tiden, efter slutsignalen i kvalmatchen till Superettan som DIF vann och jag var euforiskt lycklig. Chipspåsarna slängs.

Funderar kring Anders & Måns tankar kring smuts. Varför är en tom chipspåse smuts, och inte en svettig bit tyg? Minnet kopplat till tröjan är förvisso fint. Men jag minns ju kvällen jag och Johanna tittade på film och innehållet i en utav chipspåsarna. Varken tröjan eller chipspåsen fyller längre sin ursprungliga funktion. Märkligt.

Plötsligt uppvaknande ur högtravande funderingar. Lars Winnerbäck har nu hunnit fram till låten "Stackars"
Den inledande texten fattar tag i mina axlar och ruskar mig fram och tillbaka, ut ur huvudet och tillbaka till verkligheten.

"Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
Han sitter tyst bland gammalt skrot
kan inte se för allt sot
att ingen sitter mitt emot"

Jag tänker att det är bäst att sluta upp med funderingarna här, för min egen psykiska hälsas skull. Den där DIF-matchen får jag aldrig se igen, men jag har tröjan kvar. Chipspåsarna slänger jag, trots allt, med ett löfte om att skaffa större minnen med Johanna än dom som kan fästas vid en chipspåse.

(Att med enorm handlingskraft kunna skriva ett så pass långt inlägg om absolut ingenting, måste vara värt någonting. Det tar jag med mig i livet.)

God natt, kära vänner.

Er tillgivne
Eddie Lövholm Eriksson

Jag och Jakob spelade in den nya låten "Jag vet" på prov idag. Jag på gitarr och sång, Jakob på dragspel. Finns för lyssning här.

Jag har suttit här i nåra timmars ängslig längtan
Det här rummet andas ingenting
Jag sorterar mina tankar mina syften och mål
Som förbereds för arkivering

Jag vet att jag är impulsiv och otillräcklig
och saknar någon riktig koll
Jag har nog med mig själv att ta hand om just nu
som om inget annat spelar roll

Jag vet att jag har värdesatt på lösa grunder
och fastnat där för länge sen
Men när ett sammanbrott är ett nederlag bort
är det svårt att ta ett kliv igen

När hjulspåren är djupa når man aldrig framåt
Jag värmer mig med skakig hand
Jag har räknat alla ord som jag borde ha sagt
Och ritat kartor över osett land

Jag har förutsatt att livet har en enkel lösning
En vacker liten dag i sänder
Jag är fri att drömma stort om det frihet jag vill ha
men binder mina egna händer

Jag kan öppna mina fönster och dra undan täcket
och glömma det som drar och tär
Imorse kom en fågel med en sydlig vind
Och löftet om en bättre värld

Jag hör svarta torsdan driva över stad och land
Vi glömmer allt som ord betytt
Vargarna har hälsat mig med öppen hand
Och vittring på en ny rekryt

Gatorna här utanför blir varma snart
och allting börjar om igen
Mönstret blir rätt tydligt nu för varje år
som löften från en dålig vän

Favoritgodis: Syrliga melonklyftor. Vet inte vad dom heter.

Coolaste stad du har besökt: Venedig

Action eller Skräck? Skräck

Vill bli när du var liten: Astronaut

När fick du din första kyss: Lekis. Vad gammal är man då? 6? 7?

Hur var du i mellanstadiet/högstadiet? Mellanstadiet - tyst och blyg. Syntes knappt. Högstadiet - störig och jävlig. Syntes överallt.

Dagens roligaste händelse: Dagen har bara börjat. Har egentligen inte hänt nånting.

Dagens tråkigaste händelse: Vet inte. Glömde min frukostmacka hemma... ?

Dagens humör: Plus minus noll.

Vilka tv-program följer du? Har ingen TV.

Vad gillar du mest med dig själv? Min analytiska förmåga.

Vad gillar du minst? Min oförmåga att hålla käft dom gånger jag kanske borde.

Vad är det roligaste du vet? Sjunga och spela musik.

Har du något motto? Egentligen inte.

Hemlig hobby? Jag jonglerar gärna.

Något vi inte vet om dig? När jag var 14 år var jag med i MUF.

Vad ångrar du? Att jag var med i MUF

Vad önskar du? Lugn och ro. Låter tråkigt, men hey! Hur ofta känner man lugn och ro? På riktigt, liksom!

Vad gör du helst en vardag? Så lite som möjligt
Vad gör du helst en lördagskväll? Spelning. Och så kanske nån liten öl på det.

Vad har du mest av i din garderob? Kläder.

Drömjobb? Välbetald (eller i alla fall så att jag klarar mig) Singer/Songwriter. Mest av allt skrotar jag omkring i min tvåa, nånstans kring Mariatorget. Klinkar lite gitarr, plitar text. Jag spelar in skivor, spelar mycket ute och folk gillar det.

Det är måndagen den fjärde maj 2009 och långhelgen är över. Jag och några miljoner människor sitter just nu och hatar våra jobb.

Jag har pausat arbetet ett litet slag. Tar en minut för mig själv vid fönstret, och ser fyra män kring 40 år sitta under en nyblommad ek. Det syns på dom att dom hittills levt ett ganska destruktivt liv. Kassen från systembolaget ligger i gräset, och männen har just korkat upp dagens första starköl.

Jag avundas absolut inte männen. Jag vill inte känna suget efter en snabb 7,2:a direkt på morgonen. Men just nu, när långhelgen är över och tillvarons jävlighet är som intensivast, vore det gôtt att byta liv med männen under eken. Dom kunde få sitta här och dona, och jag kunde få sitta under en ek med en liten öl och fundera över det här med livet.

Men ja, bara nån timme kanske.