roockpoet

Jag sitter här vid skrivbordet på jobbet. Tar en smörgås med kaffe på frukostrasten. Jag har vänt stolen så att jag har ryggen emot skrivbordet och näsan emot fönstret. Jag jobbar precis bredvid ett stort fönster som vätter emot kyrktornet och drottninggatan, så man kan väl säga att jag har en helt okej utsikt (detta sagt utan ironi, jag menar, så fantastiskt och svindlande vackert är inte Örebro, men ändå ganska fint.)

Jag smakar på mitt kaffe. Studerar alla människor i rörelse här nedanför. En kvinna jäktar något oerhört, och verkar i det närmsta ostoppbar. En man lunkar långsamt med gamnacke. Någon susar förbi på cykel, men verkar inte ha speciellt bråttom. Hon verkar mest ha bestämt sig för att cykla jäkligt snabbt. Jag glädjer mig åt cyklisten, av någon anledning.

Jag vänder mig inåt någon sekund. Känner efter om jag har någon känsla över huvud taget. Det är ganska tomt därinne. Det är inte apati jag känner. Det är snarare ganska lugnt och skönt bland tankarna.

Jag spanar återigen ut igenom fönstret. Försöker fånga upp ett ansiktsuttryck hos någon av alla människor. Känner hur jag får en enorm önskan att förstå dom. Jag vill veta någonting som för mig närmre personen jag ser susa förbi. Varenda människa som far förbi nedanför fönstret är en egen liten hemlighet. En kod att knäcka.

Helt plötsligt slås jag av tanken på att alla människor har en historia. Ingen människa är kuliss i någon annans liv. Tanken är banal, men svindlande.

Min frukostrast tar slut. Jag går ut i köket, ställer min kaffekopp i diskmaskinen och fortsätter min arbetsdag. Alltmedans människor fortsätter att fara förbi, nedanför fönstret.