roockpoet

Jag betraktas av ganska många som en jobbig jävel när det kommer till att diskutera politiska frågor. Jag hoppar igång som en blöt katt om någon nämner jämstäldhetsfrågan, klimatpolitik, skattepolitik, USA och så vidare.

Jag vill behandla ämnena. Jag vill stöta och blöta. Jag vill se det ur olika vinklar. Jag vill förstå saker och sätta dom i ett samband. Men jag vill också att folk ska förstå mig. Varför jag tycker som jag gör. Ur vilket fönster jag ser på världen.

I åtta fall av tio slutar diskussionerna med att personen i fråga bara inte orkar mer. Jag ska då alltid hålla på. Man får visst inte tycka att det inte spelar någon roll med dom där sakerna. Att jag bara inte kan acceptera det!

Men sanningen är den att jag kan faktiskt inte acceptera apati i så pass viktiga frågor. Jag köper helt enkelt inte att lathet och okunskap legitimeras med att "det redan är för sent" eller att "det varit si och så i alla tider."

För vad ska vi säga till våra barn och barnbarn, när dom frågar om alla orättvisor i världen? När dom frågar varför deras bästa vän inte får gå i samma, fina privata skola som dom, utan måste gå i den sämre kommunala skolan? När dom ber oss berätta om hur det var på den tiden när det fanns en chans till snö på julen. När dom läser i sina skolböcker om hur Guantanamo-fångarna torterades på samma sätt som Judar torterades i Nazisternas koncentrationsläger, och frågar oss hur vi kunde stirra oss lika blinda på propagandan en gång till?

När dom ber oss förklara hur det kunde bli så. Vad har vi att berätta?

Att vi tyckte att det inte spelade någon roll? Att vi ingenting visste? Att det kändes mer angeläget att rösta på ett parti vars enda fråga handlar om att få ladda hem film gratis? Att det är ens demokratiska rättighet att inte göra ett endaste dugg?