roockpoet

En sval sommarnatt, på en cykel på väg hem över stan. En tisdag i Januaris snålblåst, med händerna i fickorna och böjt huvud. I fikarummet. I replokalen. I vardagsrummet. På fotbollarenan.

Överallt bär vi med oss vårat svenska vemod. Var kommer det ifrån? Vad är det som när vår patetiska ängslighet? Vart är det jag längtar, när jag uppgivet trånar med blicken rakt ut i ingenting?

Det är sent. Krogarna har stängt. Den slitna klyschan om att staden sover känns lika overklig som den är verklig. Dom tysta timmarnas klocka slår. Timmarna som inte är. Rummet är mörkt, och med dataskärmens sken i ansiktet ser jag knappt någonting utanför rutan.

Här när jag mitt vemod. Var du föder dina demoner vet jag ingenting om. Men att dom finns, det vågar jag satsa liv och lem på.

Vi har nästan börjat värna om vårt svenska vemod. Det ord jag närmast förknippar folksjälen med är melankoli. Vi älskar vår ständiga sorg, somliga mer än andra. Vi håller hårt i apan på axeln, kanske för att vi är så förfärligt rädda att känna oss ensamma.

Vi har k-märkt våran uppgivenhet, och gestaltat den i filmer, sånger och dikter. Och visst är det vackert. Känslan av att vara förstådd. Känslan av att bli sedd. Den svenska vemodskulturen uppmärksammar vårat innersta och berättar för oss att vi finns. Att det går alldeles utmärkt att känna smärta, av ingen anledning alls.