roockpoet

Jag har många dagar i veckan ett mediokert jobb. Monotont och ofta rätt så tråkigt. Jag ringer och tjålar el i Dalarna. Idag, däremot pratade jag med en sköning. Han heter Pelle Lindström och är Riksspelman. Vi kom att tala om musik och "den inre resan musiken innebär", som han sa.
Pelle spelar munspel och hämtar inspiration ifrån såväl sydstatsblues och ragtime som traditionella spelmansmelodier ifrån Rättvik. Pelle har spelat med världsmusikbandet Ale Möller band, är god vän med Anders Nygårds (som gjort filmmusiken till Masjävlar och nu lirar med, just det, Lars Winnerbäck) och varit runt i hela världen med sin musik.

Jag lät honom bre på och satt mest och hummade och lyssnade intensivt. Dom som känner mig vet att det inte direkt hör till vanligheterna. Han pratade om innerligheten i att låta en låt växa fram. Att lära känna en låt och sätta stundens och den personliga prägeln på den. Han var även god vän med Pers Hans Olsson, även han Riksspelman. Pers Hans har bland annat lärt upp nyss nämnda Anders Nygårds.

För en tid sen hade Pelle talat med Pers Hans om just den personliga prägeln och att låta musiken växa. Pers Hans hade med brinnande blick förkunnat för Pelle att först när du hör låten som ett enda stycke, och inte diverse delar eller former sammansatta efter varandra, först då kan du börja spela låten på riktigt, och berätta historien bakom melodierna.

Vid ett annat tillfälle hade Pers Hans talat med Pelle om ett sällskap damer som hade haft spelmanskurs för under en längre tid.
- Tänk. Jag har haft kurs med dom här kärringarna i tio år, och dom spelar låtarna på exakt samma sätt nu som när vi började, sa han med avsmak.

Jag vill inget speciellt med den här texten. Mest bara berätta om dom här oerhört intressanta människorna.