roockpoet

Varje morgon samlas vi i arbetsgruppen för en så kallad uppstart. Ibland går vi igenom statistik, ibland pratar vi om elmarknaden och ibland är ordet fritt. Idag bestämde sig kontorstomten och företagets trivsel-Torsten Gunnar att vi minsann skulle lyssna på Eddies musik, trots mina tafatta försök att stoppa honom.

Gunnar slog på den största smörja jag någonsin skrivit. Den pekorala skitlåten "Bara dig", fyra år gammal. Kantad av nödrim och tafatt sång. Där satt vi alla i absolut tystnad och lyssnade på eländet.

Satan i den helvetets jävla gatan, jag är träffad. Jag gick ofrivilligt in med hedern som insatts på dagens morgonmöte. Den är nu long gone, som man säger. Never to return.

Jag ser min heder någonstans i fjärran. Den blir mindre och mindre. Nu är den bara en liten prick. Där försvann den. Borta.