roockpoet

Jag har som många andra växt upp och fått höra att man ska hjälpa andra. Att göra vad man kan för att andra, och inte bara en själv ska må bra. Det är vad jag har fått sagt till mig och någonting jag trott på. Då var jag 9 år.

Nu är jag 20 år. Jag lever i en bit-ihop-och-sparka-värld. En värld där människor sparkar nedåt och slickar uppåt. En värld där sånt beteende belönas. Där äran för hårt arbete blir bytet i en blodig kamp.

Man börjar ju undra varför man jobbar 150 % när man uppmanas vässa armbågarna och få dom riktigt, riktigt blodiga. Varför man verkar för andras välgång, när det enda som händer är att man bränner ut sig själv.

Ikväll ska jag dricka öl och lyssna på fantastiska Keops Pyramid. Basattnivet.

"Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten.
Och vi sliter och vi svettas, för att inte tappa tid.
Det är synd om dem som inte fyller kvoten

Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mera fri.
Om man slutar här, så slutar man i gropen.
Men om kungen sägs att han är son av solen.

Bakom femton dubbla reglar,
bakom femton dubbla lås,
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.

Och om någon måste dö,
eller några ska ha spö,
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten.

Så det verkar som om det i varje tid,
och i alla sorters folk,
finns några som vill bygga pyramider.
Där dem själva sitter överst,
och har makten i sin hand,
medans dem som lever nedanför de lider.

Om dem där uppe i det blå inte längre vill förstå,
utan föraktar alla de som ger dem mat,
ska pyramiderna tillsist bli deras grav."